Skrivet av: Mariell Dahlström | 11 april 2011

Ibland inser man verkligen inte vad man har förrän man har förlorat det, eller är långt borta…

Det är något jag ofta tänkt på sedan jag flyttat till hit. Jag har Äntligen lärt mig att uppskatta min familj och mina vänner fullt ut och förstår nu hur mycket dem betyder för mig. Jag blir ofta förvånad över andras förhållande till sina familjer i allmänhet och föräldrar i synnerhet och inser att jag har en väldigt stöttande familj. Jag kan be dem om hjälp med vad som helst och jag vet att dem kommer göra sitt absoluta yttersta för att hjälpa mig, trots att avståndet är ungefär 1000 mil. Jag kan sms min kära syster när som helst på dygnet och antyda att jag är ledsen och det dröjer inte länge förrän hon RINGER upp mig och pratar med mig tills jag känner mig lite gladare, inte tills räkningen börjar bli för dyr utan till JAG mår bättre. Min bror och hans fru gör sitt bästa för att uppmuntra mig med bilder, en dedikerad hemsida och paket på posten. Jag kan sms mina vänner när som helst och jag vet att dem finns där för att stötta mig. Jag hoppas och tror att dem även vet att jag finns där för dem som dem finns där för mig.

Jag förlorade en god vän i januari och hann knappt repa mig från chocken och sorgen innan det var dags att packa och åka tillbaka hit för min andra termin. Men jag har lyckats att bearbeta och hantera sorgen tack vare allt stöd från dem där hemma. Nu är det även på sin plats att jag också berättar om dem fina människorna jag träffat här, som också har gjort mitt liv lite lättare att leva trots alla tunga motgångar. Jag är oerhört tacksam för dem tre halvgalna men underbara människorna jag bor med (!), och även andra personer som jag träffat sedan jag kom hit som har stöttat mig mycket. (Tack hörreni!)
Jag har även periodvis varit inne på att stanna kvar här för fortsatt utbildning och ta någon form av examen. Dem tankarna är sedan länge borta och all min fokus ligger på att andas, äta och sova för att orka ta mig igenom dem sista veckorna fram till mamma och pappa kommer och till skolan är slut, tills jag får lämna det här bakom mig.
Inte för att jag vill ha det här ogort, jag har lärt mig mycket. Mest har jag lärt mig om kulturen och människorna, om mig själv och hur det är att bo på andra sidan jorden från det land man är vann med och känner sig trygg i och från sin familj och vänner. Men min hemlängtan är starkare än någonsin förr och den här terminen blev inte som jag hade trott och hoppats i skolväg. Dem kurserna som jag trodde skulle vara mest intressanta och lärorika har varit dem jobbigaste och mest knäckande psykiskt (enbart på grund av läraren). Så knäckande att det som är roligt inte ens är roligt längre… Jag tar en kanot kurs, och jag älskar vatten och att paddla, men inte ens det är roligt. Min tränare ville att jag skulle vara med och tävla i skollaget, (en ära!) men nu har jag sagt till honom att jag inte kan vara med och träna för skollaget längre, anledningen jag gav till honom var tidsbrist, den riktiga anledningen är jag inte har någon lust, inte till något. Det är få saker som är roliga nu för tiden. Det enda jag kan tänka på, det har blivit som någon form av besatthet, är att räkna på hur lång tid det är kvar till mamma och pappa kommer hit och tills skolan är slut. Jag försöker att lägga band på mig och inte sitta med en kalender framme hela tiden och bara räkna dagar. Men det är svårt. Tack vara mina rumskompisar så lyckas jag få dagarna att gå och dem lyckas också distrahera mig från att sitta och tänka på veckor, dagar och snar kommer jag också att börja räkna timmar. (toolbar2.gif)

Nu har jag fått lätta mitt hjärta lite och det jag egentligen ville lyfta fram var glöm inte bort vilka viktiga och fantastiska människor du har runt dig, en dag kanske det är försent eller så är dem för långt borta för en kram….

 

Advertisements

Responses

  1. Va fint skrivet!!!! Du behöver sörja i lugn och ro och det är nog svårt när man inte här eller känner sig hemma!

    Kramis från oss alla!

    Tack.
    Ja det är sant, men snart är jag hemma igen. 🙂
    Kram på er med

  2. ja, Du lilla vän, tråkigt att höra. att du har det jobbigt.Vad lärare kan ställa till med !
    Det har du fått känna av förut, för några år sedan. Du kommer att gå stärkt ur det här, med mer kunskap om livet. Kämpa på , sista månaden. Vi vet att du är stark nog att klara det.
    Det är gott att ha vänner kring sig, både nära och längre bort.
    Gaska upp dig, och försök att njuta av livet over där, som många drömmer om.
    Ha kul, sista tiden nu, snart är du hemma igen och kanke längtar tillbaka då, när du fått perspektiv på tillvaron.
    Det är en stor omställning att leva i ett nytt land..det tar ca 1 år att aklimatisera sig, och att då plugga också, det är en stor prestation, säger Erika som verkligen vet.
    Det är ett minne och lärdom för livet, det du har gjort nu i snart 2 terminer. Du kommer alltid att bära det inom dej. Du har ”växt” för framtiden.

    Du har förstått att grund tryggheten finns ofta där man är uppväxt och känner till allt. Du kommer hem….skönt en tid. Sen vill du ut på nya äventyr, nära eller långt bort,sånt är livet, som en fågelunge som lär sig flyga.

    Kram älskade vän. Vi ses snart, ser fram emot det ! Mamma och Pappa

    Världens bästa mamma och pappa Älskar er mer än ord kan beskriva.
    Visst är det så, snart vill man iväg på nya äventyr igen, jag skall bara se till att det inte involverar både skola och utlandet i samma äventyr…
    Kram Ell


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: