Skrivet av: Mariell Dahlström | 17 februari 2010

Förvirrad människa i vacker stad…

 

Förvirrad människa.

Jag hör mig tala,
känner igen rösten.
Men vems är orden?
Orden som aldrig tidigare
skulle kommit över mina läppar. 

Orden som kunde tillhöra någon annan,
men aldrig mig.
Vems är dom
och var kommer dom ifrån? 

Förvirrad människa.

Jag vill inte ha dem,
jag vill inte säga dem.
Men dom kommer över mina läppar
dem går inte att stoppa.

Dem lämnar läpparna,
tar sig ut i dagsljuset.
Nu är det försent
att ta dem tillbaka. 

Förvirrad människa.

Jag vill inta att dom kommer över mina läppar,
jag kan inte stå för dess innebörd.
Dem berättar inte min åsikt
dem ljuger.

Hur kom dem dit
och vem la dem i min mun,
utan att fråga.
Varför är dom där?

Förvirrad människa.

Jag vill att någon tar bort dem.
Men ingen vill ha dem.
Vem skulle vilja ha dem?
Ingen.

Men ändå,
alla använder dem.
Men föraktar andra som använder dem. 

Förvirrad människa. 

Jag vill inte ha dem!
Ta bort dem!
Dom hör inte ihop med mig!

Finns det igen som vet hur dem kom dit?
Hur jag kan få bort dem?
Vart jag skall vända mig?
Kan du rädda mig från att bli som alla andra? 

Förvirrad människa.

Jag vill inte prata om andra,
så som alla andra pratar om andra…
Jag vill vara rak och ärlig,
öga mot öga.
Eller tiga och hålla det inom mig.

Så vad gör dessa ord i min mun?
Vem la dem där?
Varför?
Kan du ta bort dem igen?

Förvirrad människa.

 

‘Var mot andra som du vill att andra skall vara mot dig’

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: